Jättebjörnloka

Bekämpning av Jätteloka

Jättelokan även kallad ”Jättebjörnloka” sprider sig mycket lätt och växer i täta bestånd som konkurrerar ut andra inhemska arter. Jättelokan påminner svagt om hundkex men är betydligt större och innehåller ett gift som kan orsaka svåra brännskador, därför är det viktigt att den bekämpas i tid.

Bild på jättelokan

Foto: Haninge kommun

Så känner du igen jättelokan

Jättelokan växer vanligtvis till 2-3 meter, men kan bli upp till 4-5 meter hög. Bladen kan bli en meter breda och 3 meter i längd. Blommorna är vita i flockar och kan bli upp till 0,5 meter i diameter. 

Här finns jättelokan

Jättelokan har importerats och spritts i Sverige sedan 1800-talet. Den har ”rymt” från trädgårdar till naturmiljön genom att frön transporteras till nya områden med vind, vatten och djur. Fröna kan även förflyttas genom trädgårdskomposten eller med jord som fastnat på fordons däck. Den växer framför allt i fuktiga områden och påträffas ofta vid bäckar, i kärr och på stränder. Men den kan även växa på torrare platser såsom i vägkanter och banvallar, på industritomter och på avstjälpningsplatser.

Kan ge brännskador

Jättelokans växtsaft innehåller vissa kemiska substanser som i kombination med solljus kan orsaka brännskador och återkommande eksem på huden. Olika personer är olika känsliga, men för en del kan det i värsta fall innebära livslånga men. Barn är särskilt utsatta eftersom de gärna leker i den ”spännande skogen”. Men även trädgårdsarbetare är en riskgrupp. Då skadan uppträder först timmar efter exponering kan kontakten med växten fortsätta utan att man är medveten om följderna, vilket kan resultera i mycket svåra skador.  

Ett hot mot värdefull natur

Jättelokan kan på kort tid ta över stora ytor och utplåna annan växtlighet i sin närhet genom att skugga ut andra arter. Den utsöndrar även ett giftigt ämne som gör att andra växter inte trivs. Jättelokan kan därför ersätta nästan alla andra växter förutom träd. Detta leder till att värdefulla växter försvinner och den biologiska mångfalden påverkas. Det kan även leda till en ökad erosion längs med exempelvis vattendrag, eftersom marken blir fri från vegetation under vinterhalvåret.  

För att bekämpa jättelokan effektivt måste alla hjälpas åt. Det krävs dessutom tålamod och rätt tillvägagångssätt för att utrota växten. Om den får växa fritt på en del marker, mognar ständigt nya frön, som sprids till marker där man anstränger sig att bli av med växten. En enda planta kan producera upp till 50 000 frön, som kan ligga i jorden och vänta på att gro. Man får därför räkna med att hålla efter fröplantor i upp till 10 år. Bekämpning av jättelokan är mycket viktig i områden nära bebyggelse och särskilt där barn kan komma i kontakt med växten, men även utmed vägar, järnväg och vattendrag där växten snabbt kan spridas. 

Vem har ansvaret?

Den som äger eller sköter marken är ansvarig för att jättelokan bekämpas. Kommunen kan hjälpa till med råd om hur du lämpligast bekämpar den. Kontakta kommunens parkförman om du har frågor om bekämpning av jätteloka på kommunens mark. Har du generella frågor om jättelokan och dess hälsorisker kontakta miljö- och byggförvaltningen.

Bild på liten björnloka

Liten björnloka

Hur bekämpar jag jättelokan?

Vid bekämpningen behövs skyddsutrustning för huden, ansiktet och ögonen. Av hänsyn till natur och miljö ska kemiska bekämpningsmedel så långt som möjligt undvikas. I första hand bör någon form av mekanisk bekämpningsmetod användas. Mekanisk bekämpning går i de flesta fall ut på att man tar bort växten helt eller svälter ut den genom att ta bort delarna över jord. Då förbrukas den näring som finns lagrad i roten för att bilda nya växtdelar, vilket tröttar ut växten efter hand.

Bekämpningen bör ske så tidigt som möjligt under våren och fortsätta under flera år tills man är säker på att fröna i marken är utarmade och inga nya växter kommer upp. Avhuggna delar kan ligga kvar, bortsett från eventuella blomställningar med mogna frön. Dessa ska man frakta bort på ett sätt som inte leder till att fröna sprids, för att sedan bränna. Om man vill kapa stammen bör man välja ett redskap, exempelvis lie, som minimerar risken för att växtsaften stänker.

Kemisk bekämpning av jätteloka sker främst med preparat baserade på ämnet glyfosat, det vill säga Roundup och liknande. Bekämpningen bör ske så tidigt som möjligt under våren när växten inte är högre än 20-30 centimeter och sedan upprepas senare under våren. Stor försiktighet måste observeras och man bör se till att medlet inte drabbar annan vegetation än jättelokan. Glyfosat är mycket giftigt för exempelvis fisk och kan skada den biologiska mångfalden. Man bör därför hålla ett tillräckligt långt skyddsavstånd till vattendrag eller undvika kemisk bekämpning inom känsliga områden. Observera att det kan finnas förbud eller restriktioner för kemisk bekämpning inom vattenskyddsområden.

Läs mer om bekämpningsmetoder i bekämpningsplanenPDF (pdf, 2.1 MB).

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse. Genom att surfa vidare accepterar du dessa cookies.