Tidens stendelare

Tidens stendelare

När det gäller stenen i landskapet finns två tydliga perioder - före och efter 1700-talet. Det var vid denna tidpunkt man på allvar började bygga stenmuren i landskapet. Naturligtvis var det ingen slump. Allt hänger samman med möjligheten att överleva i Guds karga landskap.
 
Till södra Småland och Älmhultstrakten kom människorna omkring 10 000 före Kristus. Ett av Smålands äldsta fornfynd har hittats i Göteryd, en dryg mil väster om Älmhult. Det är en danskinspirerad pilspets som är cirka 12 000 år gammal. Dåtidens befolkning var i huvudsak jägare utan fast bosättning. Det innebar att de helt anpassade sig efter landskapet, utan behov att förändra det.
 
Efter cirka 8 000 år började människorna ändra sitt beteende. Jägaren blev alltmer bofast. Förklaringen är troligen komplex, men som vanligt handlar det i grunden om att det blev ett enklare och bekvämare sätt att överleva och se nya generationer växa upp. En förklaring kan ha varit kallare klimat, från medelhavsliknande till dagens överlevnadskrävande vintrar. I bättre hus blev det enklare. Jagandet kanske inte var lika enkelt som då de första jägarna kom. Genom tamdjuren och ökad kunskap om odling kunde bonden kunde skapa sig ett bättre liv för familjen än jägaren.

Det är inte mycket kvar av dåtidens samhälle, men några monument finns från dessa tider. I Göteryd är det tätt mellan hällkistorna. En hällkista är en gravkammare som är en knapp meter bred och hög, samt några meter lång. Den är byggd av stenhällar, därav namnet. Hällkistornas storhetstid är under den yngre stenåldern som inträffade cirka 1500 till 500 före Kristus.
 
Arkeologen ser också något annat i landskapet - fornåkrarna. Det är de åkrar som våra tidigaste bönder utvecklade i närheten av sina bostäder.
 
Det vana ögat ser fornåkrarna i landskapet trots att det idag kanske växer träd och går vägar genom marken. Det kan vara platåer och andra tecken som gör att de historiska glasögonen ser annat än dagens progressiva. Det finns också ett annat fast tecken: stenhögarna.
 
Stenhögarna, eller stenröserna som vi ofta kallar dem är av två slag: gravrösen eller odlingsrösen. Båda rösena är medvetna skapelser av mänskligt arbete.

Gravrösena är monument över de döda enligt samma mönster som idag. Ju större hög eller sten desto större betydelse ansåg sig den avlidne ha haft i sitt liv. Den som inte lever i människors hjärtan måste bygga monument över sig själv.

Hur ser man skillnad på ett gravröse och ett odlingsröse? Det finns ofta en skillnad i både uppbyggnad och plats. Gravröset ligger på en monumental plats, exempelvis en hög kulle eller platå i landskapet. Röset är oftast helt runt och kan ha en kant som går runt om vid gränsen mot kringliggande mark.
 
Odlingsröset är byggt under lång tid, nya stenar har lagts på med varje ny generation. Formen har inte varit så viktig, det viktiga är att befria marken från stenens börda. På varje plats där en knytnävsstor sten ligger kan det växa ytterligare ett sädesstrå. Odlingsröset blir växande och oregelbundet. Det kan även spegla teknikens landvinningar. På ett röse fullt med handburna stenar kan det plötsligt ligga tonstor sten. Det speglar dragarhjälp av häst eller traktor och uppdragning av stenbrytarverktyg. Sådana stenar har ofta ett hål efter en järnögla. Det kan även finnas sönderslagen sten som rent av splittrats av sprängmedel för att komma i transportabel form.
 
Odlingsröset finns ofta på en plats som inte bedömdes så bra att odla på, strax intill åkern. Det kan vara en håla eller en skogskant. I botten finns oftast en eller flera stora stenar. Bonden bestämde sig redan tidigt för att dessa stora stenar kunde han aldrig få bort, därför kunde man lika gärna slänga mer sten på den redan förlorade marken.
 
Den småländske bonden byggde omedvetet monument, men inte över sig själv. Verket minner om generationers arbete och kamp för överlevnad.

© Bo Bergsjö

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse. Genom att surfa vidare accepterar du dessa cookies.