Möte med verkligheten

Möte med verkligheten

Stenröjning från åkern är ett demokratiskt arbete. Visst finns det tunga moment där stenen skall befrias från markens grepp. Där behövs hävstångskraft och lyftkraft av vuxen manlig styrka. Men markens rörelse gör att det alltid kryper upp nya stenar på jordens yta, De är av alla storlekar. Där finns lagom tyngd för småbarn, män och kvinnor av olika ålder och storlek. Ingen skall behöva gå över en åker utan att kunna hitta en sten att bära därifrån. Och det gör inte heller någon med småländskt bondeblod.

Många gånger har jag gått över åkrar med min granne född 1919. Han går med ynglingens raska steg. Hans odlarkropp är senig och friskare än dagens 19-åringar. Han flyter fram över åkern under ständiga kroppsböjningar. Han kan inte se en sten utan att den skall tas bort. Bonden böjer sig ner och kastar den på närmaste mur eller odlingsröse. Därav hans böljande gång över åkern.
 
Vid några tillfällen har jag varit med honom på plöjning. Det händer att plogen kör fast och då blixtrar genast bondegenerna igenom. Fram åker en kedja som alltid finns i traktorn. Vant rensar han runt stenen tills där finns ett kedjegrepp. Därefter kopplas kedjan på traktorn och upp åker stenen för att omedelbart förpassas till åkerkanten. Den stenen skall aldrig mer störa bonden i hans arbete. Ingen plog eller annat redskap skall förstöras av denna fruktlösa naturprodukt. Hålet fylls igen. Om det är stort läggs småsten som fylle i botten. Bara ytan skall täckas med den livskraftfulla matjorden.

Grannen har brukat gården sedan 1931, som 12-årig äldste son tog han vid när pappan dog. Han fick stå på pall och sela hästen. Han har stenröjt sin gård tillsammans med sin fru och de har gett sina barn ett bra liv genom arbetet på gården. De har fört smålandsandan vidare. Den lever vidare runt Möckeln och Linnebygden på samma sätt som i övriga Stensmåland.

Det gör gården också. Visserligen går där inte längre några mjölkkor, men verksamheten pågår i 87-åringens arbetstakt. Traktorn går varje dag och arbetskläderna hängs inte på kroken förrän lördag eftermiddag. Söndagen är vilodag och tid för kyrkan, där högmässodeltagarna nu ryms i ett rum bakom altaret. Arbetet med livslotten går vidare. En småländsk bonde kan aldrig gå i pension. Han och hans hustru kan endast lämna över. De gör som kungarna, arbetar till livets slut och nästa generation tar vid. Bondefamiljen styr över sitt land som inte har några riksgränser eller glimmande symboler. De är bara kungar och drottningar i det småländska stenriket. Den enda ande som följer dem är smålandsandan, men den har fött dem i 1000-tals år. Den jordiska kroppen och stenens själ i en oövervinnerlig småländsk gestalt.

© Bo Bergsjö

Vi använder cookies för att förbättra din upplevelse. Genom att surfa vidare accepterar du dessa cookies.